Christina Herrströms blogg

Upprinnelsen till att jag skrev boken Tusen gånger starkare var ett utvecklingssamtal jag hade när min dotter just hade börjat sexan. Vi hade flyttat från några år i Göteborg, tillbaka till Stockholm och vi hade valt bostad utifrån skolorna – alltså utifrån vad skolorna påstod sig vara.

Vår dotter hade gått på Göteborgs Samskola, en skola med Montessoripedagogiken ( en fantastisk pedagogik med stor respekt för barnens inneboende vilja och kraft att erövra kunskap, en pedagogik som helt har kommit i skymundan de senaste decennierna, kanske för att den skapar starka, självständiga vuxna?) som grund och där rektorn varje morgon tog varenda elev i hand och mötte hans/ hennes blick. God morgon Sebastian, god morgon Emelie. Han kunde alla elevernas namn, och han ansåg att han skulle finnas där för att hälsa dem välkomna till skolan precis varje dag, något som vi alla uppskattade innerligt. Tror ni att sådant påverkar stämningen på skolan? Det tror jag.

Hon var elva år, när vi flyttade upp till Stockholm, ett par veckor före sommarlovet efter femman. Innan flyttlasset gick hade hon varit på besök i skolan och presenterat sig för de två klasser som var aktuella att bli placerad i. Vi förväntade oss att den nya skolan, Katarina norra, eller Knorra kallad, skulle leva upp till det som de påstod sig värna starkt om. Sådant självklart som att alla ska visa varandra respekt. Och att man värnade om arbetsro och vars och ens möjlighet till växande genom och i skolan. Att varje elev hade lika stor rätt att vara där, det vill säga att ingen hade rätt att sätta sig på någon annan. Skolan slog sig för bröstet. Det hängde banderoller i korridorerna med de fina orden. Jag talade flera gånger med rektorn innan vi flyttade dit. Vi trodde att det skulle bli en god fortsättning på den fina skolgång hon dittills upplevt.

Sådant som så vackert stod på Knorras banderoller och hemsida och som säkerligen en stor del av personalen trodde att de exekverade kan de facto fungera. Om man inte nöjer sig med att förblindas av fina ord man stolt upprepar som ett mantra. Om man är villig att rannsaka sitt eget beteende. Om man har en genomarbetad hållning och en konstruktiv pedagogik som utgår från och respekterar barnen. Det kan fungera om alla vuxna i sammanhanget är medvetna om maktstrukturer och könsrelaterade beteendemönster både bland eleverna och som man själv för vidare, vilka hämmar och begränsar barnens frihet att utvecklas. Det kan fungera väldigt bra ifall vuxna människor sätter gränser, erbjuder intresseväckande alternativ, har kunskapen att väcka och bevara elevernas motivation och intresse för att vara i skolan. Barnens kickar i skolan ska inte bestå av att utmana andras integritet och förstöra andras skolgång. Om man vägrar se obalansen mellan barnen vad det gäller utrymme och integritet kan man inte påstå att man värnar om vars och ens rätt. Detta slags laissez – faire rimmar skriande illa med påståendet ” vi värnar om jämställdhet”.

Tyvärr var det detta glapp som avslöjades under utvecklingssamtalet med mentorn/ läraren och den elvaåriga flickan och hennes mor.

Mentorn hade ett budskap att framföra. Ett mycket positivt sådant. Min dotter var ett föredöme. Ingen gav sig på henne. För hon markerade, tydligt och bestämt. Hon hade hög integritet. Mentorn jublade. De vuxna som hade med klassen att göra var imponerade av flickan. Förutom att hon hade hög integritet och inte var rädd att säga ifrån och markera var hon en mycket trevlig liten person, som spred glädje omkring sig, därtill både duktig och ambitiös. Men det allra bästa, ur de vuxnas synvinkel, var att hon var, vad de kallade ” en stark flicka ”. Och tänk, det var precis vad de hade önskat sig. Nu var hon äntligen här!

Jag lyssnade och kände mig förstås stolt över min dotter. Det är klart att jag tänkte att jag kanske lyckats hjälpa henne att bevara sin integritet och styrka, på det sätt jag hade hoppats. Självklart, med tanke på vad jag tidigare har skrivit, har jag alltid funderat mycket på könsrollerna och hur flickor fostras bort från sin inneboende, naturligt medfödda styrka.

Men samtidigt ringde ett stilla larm i bakhuvudet. Och jag tänkte också, att inget av det som mentorn orerade om, var något som min flicka var medveten om, inget som hon själv betraktade som speciellt eller märkvärdigt. Tvärtom, det var ju självklart att man markerade. Det var självklart att man sa till om någon försökte provocera en, eller var taskig mot en kompis eller störde lektionen. Var det alltså något unikt? Gjorde det henne till något extra utöver de andra, till en ” stark” flicka? Om man istället alltså låter andra hunsa en, förstöra ens arbetsro, vara taskig, är man då det ”normala”? Stark borde vara något utöver det som är självklart, för att betraktas som ”starkt”.

Mentorn sa till min dotter att alla lärarna ville att hon skulle, som det goda föredöme hon var, tänka på att stärka de andra tjejerna i klassen till att våga säga ifrån och markera, så som hon själv så tveklöst gjorde. Alltså våga säga ifrån mot killarna.

Jag såg att min dotters späda axlar sjönk och att en viss förvirring skönjdes i hennes blick.

Mentorn berättade också för mig att personalen på skolan hade blivit så imponerade av hennes självklara, lugna och fullkomligt orädda sätt att presentera sig för vilt främmande ungar i de två klasserna hon hade besökt på våren inför flytten. De hade förväntat sig att hon blygt skulle sitta där hon satt och mumla fram något om vad hon hette och var hon flyttade ifrån och när hon skulle komma, men istället reste hon sig och gick självklart fram till tavlan, tog in alla i klassrummet och berättade frimodigt och utan konstigheter, eftersom hon var väl grundad i sig själv och van att respekteras. Personalen hade blivit så lycklig, för här var deras räddare. De bestämde sig för att sätta henne i den väldigt stökiga klassen istället för i den snälla och trevliga klassen som hade varit bättre för henne. För personalen var det mycket bättre att ha henne i den obalanserade klassen där det med åren blivit ett allt större problem med killarna, som betedde sig illa och gränslöst både mot personal och tjejerna. Där skulle hon med sin höga integritet kunna fungera som kraftstation för flickorna som hade vant sig vid att utstå integritetskränkande beteende under de sex – sju år som den vuxna personalen hade haft med klassen att göra, från att de var sex år gamla små människor.

Vi gick därifrån, hand i hand min dotter och jag, i höstmörkret och jag minns att jag var fylld av delade känslor, jag hade ännu inte riktigt fått koll på vad som sagts och vad det innebar. Vi var tysta, vilket inte var naturligt för någon av oss, vi var tankfulla. Jag minns att jag sa efter en stund, så där uppmuntrande och snällt som mammor gör, att vad fint det var att du fick sådant beröm. Men sedan var det svårt att fortsätta. Vad skulle jag säga? Vad fint det var att du fick sådant beröm för att du är precis som du är och att de andra har blivit tilltufsade under sina sex år i skolan och rädda för pojkarna och tydligen var även de vuxna rädda för pojkarna, och ingen säger något och ingen vuxen har tagit sitt ansvar fast de är ett helt team som jobbar ihop och det nu förväntas att du , lilla flicka snart tolv år, ska rätta till allt genom det du gör helt naturligt vilket tydligen är exceptionellt, unikt och kolossalt annorlunda. Vad fint att du utsetts att ta ansvar för en sådan obegriplig och utbredd situation och vad fint att de säger att du ska vara stolt över att du är en ” stark flicka ” som nu bör sprida din styrka till dina små medsystrar medan det vuxna teamet tyst applåderar i bakgrunden – tyst, för att de inte vill stöta sig med någon.

Boken växte fram under mina kvällspromenader med vår hund, berättelsen blev till varje gång jag passerade den vägg där jag och min dotter hade gått efter utvecklingssamtalet, med hennes lilla hand i min. Min flicka gick tyst vid min sida, det ljusa håret vippade under mössan, de smala benen, den späda handen, den rosiga kinden, den nedslagna tankfulla blicken, på väg hem från utvecklingssamtalet som var menat som ett enda stort superberöm. Varje gång jag passerade samma vägg som då jag hade sagt de där lite vilsna uppmuntrande orden utan att någon av oss hade kunnat fortsätta tanken, klarnade nu istället sörjan till en redig soppa.

Idag, när Tusen gånger starkare har funnits som bok i arton år och som film i fjorton år, och jag vet att det är enormt många unga människor som har läst/ sett berättelsen om Signe och Saga, är det lite svindlande att minnas var elden startade. Berättelsen har gjort mycket nytta och precis som det mesta annat i livet är det en rad tillfälligheter som sammanstrålat och blivit katalysatorn för dess tillblivelse. Men i boken och filmen är flickan 16 år istället för strax under 12.

Och jag tyngde aldrig vid det som hon hade utsetts till att vara och till att göra. Vi pratade om det lite. Hur knäppt det var. Och att det inte alls var hennes ansva. Det var de vuxnas. Glöm det! Ja, det tänkte hon definitivt göra. Eftersom hon var en stark flicka, och därför grundad i sig själv blev hon inte beroende av berömmet, utan kunde hon vara obekymrad och låta det rinna av sig. Om hon hade varit för mån om att bli älskad och uppskattad av auktoriteten hade hon kanske gjort vad hon kunnat för att balansera sina tjugoåtta andra klasskamrater, vilket definitivt inte hade gagnat henne. Tvärtom, det hade lärt henne ett mönster som skulle varit mycket destruktivt för henne själv i förlängningen. Ett mycket kvinnligt mönster för övrigt. Idén om att man har ansvar för alla. Att för andras skull offra sig. För helhetens och framtidens skull. Det brukar vara just det som mogna kvinnor inser att de har gjort i alldeles för hög grad när de utmattade betraktar det kortaste strået i sin hand.

Det gjorde hon inte. Och de andra tjejerna blev också rätt tuffa, för den delen.

Men Knorra blev enligt vad jag har fått höra putt på mig och köpte inte, som många andra skolor, in boken Tusen gånger starkare.

Minsann, tyckte juryn att Tusen gånger starkare skulle ta hem Storytels stora ljudbokspris 2024 i kategorin Ungdom. Den är så lysande bra inläst av Ella Schartner, en inläsning som i det här sammanhanget naturligtvis var avgörande för priset. Så roligt! Och tack alla som tog sig stunden att rösta på boken så att den kom till final.

För arton år sedan var Tusen gånger starkare Augustnominerad och jag satt ute i mörkret i publiken och började där och då verkligen hoppas på att få det och utsikterna var goda. Men den gången blev det inget. Som omständigheterna var då, blev det lite deppigt, eftersom jag just samma kväll började tappa håret efter ett första cellgift. Dessutom var evenemanget inte alls så välkomnande och inkluderande som Storytels och Synskadades riksförbunds evenemang på Cirkus. Nej, vi som förlorade den gången fick gå slokörade därifrån till högt dånande ” the winner takes it all”. Det var ganska okänsligt. Vinnarna var ju redan glada. Vi andra blev lite extra tilltryckta och inte fick vi någon mat heller! Här, på Cirkus, blev vi bortskämda med oceaner av champagne, sittande bord och trerättersmiddag plus fest efteråt med disco. Så ska det gå till! Alla ska få ha en chans att fira och vara glada, oavsett om man kammat hem ett pris eller inte!

Men nu! Arton år senare! Och hur många av de böcker som har fått Augustpriset på dessa arton år har överlevt ända hit? Jag tror faktiskt, med perspektiv ( perspektiv är alltid bra!) , att det här priset var mer värdefullt för mig. För det visar att min bok, denna berättelse, har kraft att beröra och den måste i själva verket ha berört en väldigt stor mängd unga människor under dessa år! Det gör mig alldeles alldeles varm om hjärtat.

Även om det är tråkigt att boken behövs. Den kommer att behövas länge till.

Ett par år efter att boken kom ut gjorde Peter Schildt ( som har regisserat Glappet, Ebba & Didrik,m. fl manus av mig) en långfilm, jag skrev manus som vanligt och filmen Tusen gånger starkare har visats i väldigt många länder i olika sammanhang. Tack vare den har jag varit i Kina, Sydkorea och Jordanien, men den har också visats och fått priser i Egypten med flera länder och i sammanhang som EU women film week etcetera.

Den beskriver en maktstruktur som ledsamt nog känns igen precis överallt och jag kommer aldrig glömma de glödande diskussioner som ungdomar har fört i länder som de nämnda, efter visningen. Jag kommer aldrig heller glömma det jubel som de unga tjejerna spontant hävt upp, till exempel i scenen när Signe står upp, gör sig synlig och har modet att protestera – tack vare Saga som offrats. När det hände då filmen visades i Amman, började både jag och Charlotta Sparre, som då var ambassadör i Jordanien gråta.

Och att nu, i mars 2024, ta emot detta pris – tillsammans med Ella Schartner som läst in boken och som själv hade läst den i skolan och sedan dess har burit den med sig – gav mig tillbaka en del av kraften. Även om det är tungt och ensamt och bjuder på mycket motstånd och lite pengar, så kunde jag verkligen känna att jag har bidragit med något väldigt viktigt, ibland till och med livsförändrande, för många många människor, genom detta skrivande.

Det är egentligen svindlande. Och konstigt, när man släntrar omkring här, under träden alldeles för sig själv.

Återigen påminns man också av hur viktig kulturen är. Vilken kraft det kan finnas i konsten. En förändrande kraft. Hur väldigt väldigt farligt det är, när kulturen försvagas i ett samhälle, i en värld där människor växer upp.

Jag och min förläggare Karin Kaa Lemon på Bonnier Carlsen. För arton år sedan, var Annika Lunderberg min redaktör och Rod Bengtsson min förläggare, men Kaa är en trygg stöttepelare och öppen famn, hon också!

Vad ROLIGT det vore om DU RÖSTAR!

Kärt barn har många namn!

På fredag har min pjäs Mein name ist Erling premiär i Hamburg, på Winterhuder Fährhaus Teater och som dramatiker åtnjuter jag en plötslig lyx i att få resa dit plus två hotellnätter – betalda! Med mig tar jag en god vän, som dessutom talar flytande tyska.

Det är naturligtvis fantastiskt roligt att man på denna välkända teater har funnit och fastnat för min pjäs, och det får jag tacka förlaget i Berlin för, Ulrike Hoffman. Jag har inte lagt två strån i kors för detta roliga, det kom som en överraskning.

Erling, eller Mitt namn är Erling skrev jag från början för radioteatern och Peter Schildt regisserade. Initiativet var Gerd Hegnells och Per Oscarsons, de ville att jag skulle skriva ett stycke för dem och med i tanken fanns att de hade haft en kärlekshistoria när de var unga.

Att bli tillfrågad av dessa underbara skådespelare var mycket hedrande men jag kunde inte komma på något annat än ganska konventionella idéer som att ja, de har haft en kärlekshistoria och på gamla dagar möts de igen. Men … sen då?

Fast en dag, när jag och min exman var på en flera år försenad bröllopsresa till Amsterdam och jag för första gången upptäckt att öl kunde vara gott och nu låg i ett badkar tillsammans med min före detta man och inte tänkte alls, då kom idén. Och så är det ofta. Idéerna kommer när vi inte jagar dem. De bara liksom faller ner, smälter ner i en, som en snöflinga, i de ögonblick man inte har något försvar, eller någon ansträngning i tanken och viljan.

Idén var rätt så konstig men man behöver inte heller ha svar på allt när man skriver. Ingen har svar på allt!

Helt kort, Erling är det barn de drömde ihop när de var kära, en symbol för deras önskade framtid ihop och den kärlek de sedan aldrig levde, och alla de mysiga stunder de aldrig hade med det ihopdrömda barnet. Men, som så ofta, de lämnade inte drömmen, även om de på alla sätt lämnade varandra. Och som så ofta, har de närt drömmen, skyddat den, gömt den och haft den som sin tillflykt. ”Där, tillsammans med DEM skulle jag vara mycket mer kärleksfull, mycket mer närvarande, mycket öppnare, roligare, varmare”, typ.

Ibland sker obegripliga ting. Och den drömde blir kropp! Trettio år senare. Ett mirakel!

Nu står de två , som för länge sedan älskade varandra, men av olika jordiska skäl valde bort varann, inför den materialiserade drömmen; Erling.

Vad ska hända? Ja, det får man se pjäsen för att få svar på.

Erling, i verkligheten, var en vit tjurkalv som jag tog hand om när jag var ganska ung. Han följde mig överallt och han förstod när jag var ledsen, precis som hundar gör. Då kom han och buffade på mig med sin lena mule. Han hade stora bruna ögon, långa ögonfransar och vit päls med beige fläckar. När det regnade lade jag en regnrock över honom och ibland låg vi till och med och kramades i gräset. När han var två år var han en bjässe med farliga horn. I hans minsta rörelse fanns en sådan kraft att man kunde slås omkull. Men han kom till mig när jag ropade och tryckte sin panna mot mig, stod så länge hos mig, vi tillsammans, människa och tjur.

Sedan forslades han till slakteriet. Men bonden hade sparat honom extra länge. Väldigt sorgligt. Han var ju ett mirakel. Som alla andra djur. Som vi använder på olika sätt, utan att uppfatta …. miraklet.

Jag har sett pjäsen Erling i Spanien, Tyskand, Uruguay och Colombia. Den har också spelats i Frankrike och Brasilien. Det är väldigt spännande att sitta i publiken och följa reaktionerna. Det är mycket skratt. Det är meningen. Men sedan, plötsligt , faller sorgen ner, smärtan och vemodet, insikten av hur dåliga vi är på att i praktiken uttrycka kärlek, handla i kärlek och finnas i vårt nu. Efteråt har människor bråttom hem, återuppväckta i sin uppskattning av vad de har i sitt liv, som de glömmer se, glömmer att ens uppfatta. Så som det är för oss alla.

På premiären i Montevideo, Uruguay, berättade en känd psykolog för mig att jag hade lyckats beskriva livets stora frågor på en timme med denna underliga berättelse. ”Jaha?” sa jag förvånat. Men så tänkte jag efter lite och ja, det kanske stämmer.

Men sådant sker bäst när man inte söker det. Jag tror inte berättelsen hade kunnat bli till ifall jag i förväg hade tänkt att jag måste skriva något som handlar om livets stora frågor på en enda timme. Det är inte så det går till.

Ibland undrar jag vad som ska hända med alla människor som har all sin uppmärksamhet i sina mobiler.

Om man sitter på tunnelbanan och betraktar de andra: alla sitter med böjda huvud fördjupade i sina mobiler. i princip alla!

På lekplatserna står föräldrarna och gungar sina småbarn, medan de bakom deras rygg glor ner i sina mobiler. När barnen går till skolan går de och tittar ner i sina mobiler. När folk är ute och rastar sina hundar tittar de i sina mobiler. När människor har utflykt tittar de i sina mobiler. Om de sitter tillsammans och fikar tittar de i sina mobiler. Om de har en rast på bygget sitter de tysta bredvid varann och tittar i sina mobiler. När de cyklar tittar de i sina mobiler, när de kör bil tittar de i sina mobiler, när de ligger i hängmattan tittar de i sina mobiler.

Små barn som sitter i sittvagn tittar ner i paddor eller i mobiler. Det ser ut som om alla är sjuka och fjättrade till ett livsnödvändigt instrument som ger dem kraften att gå omkring. Det är nog vad man skulle tro om man såg dem uitifrån och inte visste. Som om alla vore livsodugliga och därför av nödvändighet måste ha fokus på sina mobila droppställningar.

Varför går de omkring så där, alla med böjda nackar, utom räckhåll för sitt nu? Det är tråkigt att orda om det, om hur hjärnor påverkas av det, hur livet i sin helhet och förlängning bleknar och krymper och mentalt förlamas. Vi vet ju att hjärnan triggas av det, att hjärnans belöningssystem falskt belönas, att vår nyfikenhet kidnappas. Vi är brainnapped.

Det verkar dessutom ganska tråkigt. Vad lever vi för?

I Sverige är digitaliseringen framgångsrik så vi kommer bli extra dumma här. Det kommer alltid finnas barn som utvecklas till ett slags elit och det kommer vara de individer som har begränsats i sitt skärmanvändande och inte blivit beroende. Det kommer vara de som tränas i att skriva för hand, i att förbereda arbeten med papper och penna, de som har undervisats av närvarande engagerade lärare som kan svara på frågor eller visa hur man tar reda på vad man vill veta – utan att alltid hänvisa till google – samtidigt som de kommer att tränas i att hantera den digitala världen. All forskning visar att lärande och minne fungerar mångdubbelt bättre om hela processen bestående av att lyssna, läsa och skriva ner för hand med kropp och hjärna är aktiverad än om man läser saker på en skärm. Med sin kropps sinnen erövrar man även teoretisk kunskap och när ens varelse engageras på det viset stiger också känslan av tillfredsställelse, lust och nyfikenhet på mer. Det är helt enkelt aktivt, istället för passivt. Det kommer vara de som lever med vuxna som aktivt undrar hur deras dagar har varit, som talar med dem, vuxna som tillsammans med sina barn delar varandras tankar och erfarenheter – NÄRVARANDE. De fördelar och kvaliteter som dessa barn kommer få – som hittills varit naturliga i att formas till människa – kommer vara omöjliga för de andra att komma ifatt.

Den kommande eliten kommer förutom att ha större tillgång till självständigt arbete, i form av konsten att använda papper och penna, också vara de som tränar sin kropp. De som dansar, utövar sport, springer. Och de som leker. Som använder infall och idéer som kommer över dem när de leker. Som upplever lusten, samhörigheten, andningen, dofterna, underlaget, materian, luften, utdunstningarna, de fysiska beröringarna – i leken. Och det kommer vara de barn som lärt sig musik. Lärt sig sjunga, lärt sig hantera ett instrument. När kommunala musikskolan fanns där man hade en plats säkrad termin efter termin lades ovärderlig grund för många barn , en grund av självtillit och insikt om den tråkiga repetitionens makt till att nå mål och av det arbetet njuta. De barn som får vistas på dessa arenor, kommer vara rustade.

De barn som luras på sina föräldrars mentala närvaro kommer finna sina flyktvägar från en obegriplig verklighet in i skärmarnas världar. Enligt forskning är en barndom med en fysiskt närvarande förälder som är psykiskt frånvarande i sina skärmar, lika skadlig som att växa upp med en alkoholiserad eller av andra droger beroende förälder. De finns där, men de finns ändå inte alls där. Kan man tänka sig något mer kusligt, för ett litet barn?

Barnen riskerar att förlora på en lång rad områden som jag inte ids räkna upp, det är bara att tänka efter. Vilka vägar tar de som vuxna? Vilka kriser av alienation och tomhet kommer detta djupa skärmberoende att skapa? Vad kommer bygga deras inre värld, deras moral, etik, deras värderingar, deras längtan och vilja, deras förmåga att mötas, att vilja mötas, att våga leva, att tro att livet är värt att utforska?

Tekniken har alltid skrämt gamlingarna, kan man säga, men tekniken har inte ockuperat hjärnor förut, inte på detta sätt. Och när man vet att upphovspersonerna bakom spel och sociala medier inte låter sina barn använda dem mer än mycket begränsat, väl medvetna om vad de har skapat, är väl åtminstone det en tankeställare också för den mest teknikvurmande?

Jag funderar över detta, när jag strosar runt i verkligheten och iakttar de andra utan att de märker det.

Pjäsen ÖDELÄGGAREN, ” fritt efter Christina Herrströms bok” av Lisa Lindén, regisserad av Kickan Holmberg och med den storslagna Maria Kulle på scen, reser genom landet och fyller salongerna.

Det är ganska fantastiskt, på flera sätt. Men det allra bästa med det är att budskapet om psykiskt våld går ut, och landar. Varje kväll får Maria Kulle ta emot stående ovationer från publiken, självklart för sin helt enastående prestation, men också för pjäsens innehåll. Kombinationen är övermäktig, många vittnar om att de inte vill att kvällen ska ta slut, även fast det är obehagligt. Men det är så bra! Och det ger så mycket kraft att förstå att man KAN ta sig ur ett sådant här förödande övergrepp, där hjärnan blir systematiskt söndertrasad. Och man KAN tala om det, man SKA tala om det, för det är bakom den dominerande tystnaden dessa övergrepp kan ske, om och om igen. Och de kommer att ske, för människor av Sams slag kommer oavbrutet i olika tappningar, verkar i olika sammanhang, med olika syften – men det kommer att ske, om och om igen.

Att börja TALA om fenomenet, att våga SE det, att börja fundera över det, resonera kring det på ett seriöst sätt, på ett något mer kunnigt vis, än det fördomsfulla, spektakulära och fördömande som är det vanligaste , det är LIVSVIKTIGT. Du som inte tror att du är sårbar, är redan ett lovande offer. Vem tror att man är sårbar för sådant? Inte jag i alla fall. Aldrig.

Delvis för att jag helt saknade kunskap. Allt är egentligen grundläggande psykologi. inga större konstigheter. Det konstiga, för oss vanliga sunda med frisk inställning till andra och till centrala begrepp som lojalitet, ömsesidighet, medmänsklighet och heder, är att inget av det vi lärt oss, inget av det vi utan att reflektera betraktar som fundamentalt, gäller när man har att göra med människor av Sams slag. Och olyckligtvis, ofta, glömmer vi att de också existerar som kvinnor. Och barn.

De agerar enligt sitt inre redan i barndomen, i tonåren. Den skada det handlar om, som i grunden betyder att man saknar affektiv empati, är medfödd. Den kan laddas på grund av omständigheter och bli riktigt farlig för andra ( även om det inte märks utåt. Sam var enligt den utredning av öppenvården som gjordes på honom ” mycket farlig för andra människor”, vilket rådmannen läste upp ) , men den kan också i viss mån dämpas av t.ex uppväxtmiljö , dock aldrig försvinna. Det förklarar att så många råkar ut för människor med dessa drag, de finns i olika grader.

Personligen är jag mycket glad att pjäsen har blivit till. Berättelsen får ytterligare en form, ett sätt att nå ut. Det var hela syftet med att skriva boken som höll på att knäcka mig: dela med mig av en mänsklig erfarenhet som inte ofta beskrivs inifrån och som är bemängd med enorma högar av fördomar ( mot offren ) och bråte – och därmed kasta ljus på skiten.

Naturligtvis valde jag bort stora skikt och riktningar och nivåer och tankar som omgav ödet, redan när jag skrev boken eftersom det annars skulle bli en ickeläsbar samling text. Och när den texten, redan så att säga gallrad ur verklighetens alla skikt, sedan bearbetas till en pjäs som ska fungera på två timmar, så blir det naturligtvis ännu ” yxigare” på vissa sätt. Men det gör inget, den fyller sitt syfte, och pjäsen måste gå FORT fram för att komma in i det väsentliga, in i GREPPET. Om jag hade skrivit pjäsen hade jag fördjupat mig i det psykologiska spelet och man hade fått sitta i åtta timmar. Lisa Lindén har gjort en mycket bra bearbetning av boken, effektiv, kunnig och den blev mycket bättre än om jag själv gett mig i kast med det, vilket jag inte ville. Det här var MYCKET bättre, tack Lisa, Kickan och Maria!

All den riktiga Christinas sega kamp mot förövaren och långa motstånd innan han fick klorna i mig fick inte plats i boken, och ännu mindre i pjäsen. Så är det med kulturen, den kan inte ge alla skikt som människopsyket spelande med andra människopsyken verkligheten rymmer, men det räcker som det är. Mottagarna kan ju med sina inre skikt förstå mer än det som bokstavligen syns och sägs. Är inte det fantastiskt?

Jag måste återigen utbrista: vilken avgörande kraft kultur har för oss! Och hur är det möjligt att den är så lågprioriterad? Hur är det möjligt?

Man kan bara ta boken och pjäsen Ödeläggaren som exempel. Så många som denna berättelse har hjälpt, och berikat. Vilken tystnad motsatsen hade varit. Och sådant slöseri det hade varit med livskunskap. Jag vet redan, jag har fått brev om det, att boken har RÄDDAT människor!

Pjäsen Ödeläggaren möts, som sagt, av stående ovationer och lysande kritik överallt. Jag läste kritiken i Corren, efter ytterligare en fantastisk föreställning i Linköping. Mycket bra. Det är ganska slående att jag inte längre kallas ” idiot” som i recensionerna av boken. Där ser man, något i det allmänna medvetandet har mognat. Men i recensionen i Corren finns ändå en rad som är uppseendeväckande, mitt i det kloka, en rad som så att säga ” förklarar” att risken att råka ut för förövare med psykiskt våld som vapen är troligare om man har ” en drivkraft till underkastelse.”

Det är en mycket bra formulering. DRIVKRAFT TILL UNDERKASTELSE. Jag ska använda den frasen från och med nu, när jag talar om fördomar om offer för psykopatiskt skadade personer. Jag brukar säga en massa andra saker, men denna fras sammanfattar exakt den fördom som är så stark – och så farlig. Och som bidrar till att offren tiger.

Nej, det krävs verkligen ingen drivkraft till underkastelse, och mitt i recensionen blir jag alltså rätt förvånad, för det är JUST DET jag har försökt att beskriva i boken- och även så beskrivs det i pjäsen- det BEHÖVS ingen självdestruktiv drivkraft för att drabbas av psykiskt våld. Det är JUST DET man i allmänhet TROR, det är just det som gör att jag i försättsbladet skriver

”om du tror att du går säker är du redan ett lovvärt byte”

Underkastelsen kommer efter en tids metodiskt utövande av psykiskt våld. På ett eller annat sätt sker det, på grund av den psykopatiska personens våld. I mitt fall visade jag honom aldrig några tecken på det – jag förhöll mig kall ytligt sett hela tiden – men han visste att han hade makten över mig genom att han hade lånat mina pengar. Det tvingar fram en underkastelse. Eller snarare, ett beroende. Det är det som de är bra på, att tvinga fram den andras maktlöshet. Det är det som är psykiskt våld.

Och – de dras till starka individer, eftersom effekten av våldet ger en större kick.

NOTERA, för det är VIKTIGT!

Jag får lust att berätta om mig själv. Skulle jag av alla ha en drivkraft till underkastelse? Tillåt mig småle, som det heter.

Nej, jag ska inte ge mig in på att beskriva mina livsval i övrigt, det blir lite fånigt, men hahaha, säger jag bara. Det är bortsett från min personliga reaktion, dock olyckligt att en sådan okunnig fras återigen dyker upp i sammanhanget. Inte för mig, men för alla andra, som kanske fortsätter att tro att det är en sådan drivkraft som attraherar psykopatiska personer.

ÖDELÄGGAREN kommer att spelas ett par veckor till:

21 april ( ikväll) ÖSTERSUND

24 april ÖDÅKER/TIMRÅ

26 april ÖRNSKÖLDSVIK

27 april UMEÅ

29 april MALÅ

2 maj SKELLEFTEÅ

4 maj KALIX

5 maj ÖVERTORNEÅ

Och sist men inte minst; vilken HELT GLIMRANDE inrättning RIKSTEATERN är, tänk en sådan GENIAL verksamhet att förse hela Sverige med TEATER. Sannerligen något att vara STOLTA över!

””

"man skrattar och gråter och även fast man skrattar så att man gråter är det en djupt existentiell pjäs från början till slut"  publikröst 
 

Det finns modiga teaterchefer!

Gunilla Röör på Norrbottensteatern är definitivt en av dem.

DEt är inte många som vågar ge plats på sin stora scen åt en helt ospelad pjäs av svensk dramatiker, en pjäs som inte är vardagsrealistiskt igenkännbar, men är förrädiskt lättläst, absurd och kan uppfattas som meningslöst pladdrig. Så brukar mina manus uppfattas, tills de gestaltas.

Att se igenom textens lätthet är inte alla förunnat, men om man har dramatisk fantasi och livserfarenhet är det möjligt! Och Gunilla Röör och hennes enastående ensemble på Norrbottensteatern gjorde det! De läste och meddelade mig något fantastiskt: de ÄLSKADE pjäsen!

Jag som varit när att ge upp den och låta den ligga kvar i mörkret där den legat sedan jag skrev den för 21 år sedan. Visst har den lästs ett par gånger genom åren, delvis på teatern som beställde den men inte satte upp den, och av andra ensembler och en och annan lösgående regissör. Den verkar alltid tilltala regissörer men framförallt skådespelare men hittills inte teaterchefer. förmodligen för att de måste tänka kommersiellt och även måste få med sig teaterns styrelse vilket inte alltid är lätt, eftersom de helst satsar på säkra kort.

Men så kom Gunilla Röör!

Och satte pjäsen i rörelse med all energi och nu möter den publiken och publiken är engagerad, entusiastisk, överraskad, lyssnande – de skrattar – och det är underbart och när styckets allvarligare skikt blottläggs är lystringen hög och de tackar skådespelarna med stående ovationer och jubelrop. De ropar att pjäsen är fantastisk. De har varit med om något, något som de inte anade när de slog sig ner på sina platser.

För mig är det förstås alldeles udnerbart att se att min text fungerar. Att det går att omvandla den till mycket rolig och rörande teater. Stycket är roligt, poetiskt, knasigt och samtidigt väldigt sorgligt. Egentligen är det ett slags absurt sorgespel, men fullproppat med kärlek, all den där kärleken vi bär inom oss och som vi aldrig uttryckerm för att vin inte HINNER eller inte VÅGAR eller inte har ett DU att älska. Eller för att vi kanske har orimliga förväntningar på varandra, på livet, på kärleken?

DEt var helt enkelt fruktansvärt kul att se pjäsen, jag har sett den två gånger nu och det är klart att med en så levande text, som de själva säger, förändras den hela tiden lite beroende på publikens gensvar, beroende på hur orden kommer ut ur munnen, beroende på kvällens rytm och betoningar. och det är fantastiskt. Efter varje spelning, sa Gunilla Röör, kommer det fram publik och berättar vad den handlar om ochn det är alltid olika saker. Eftersom alla kan se sitt eget i den. Alla karaktärerna i pjäsen är älskansvärda där de kämpar med sina drömmar och tillkortakommanden.

Jag är glad att skådespelarna njuter av att spela texten ” din vidunderliga text!” , och jag är glad att denna text flyger hela vägen fram och in i publiken! För mig är detta teater! för mig är inte teater en avbildning av en verklighet som vi alla vet hur den ” ska ” se ut för att vara ” konst”. det tycker jag är tråkigt.

Jag är så glad att publiken, flera hundra människor varje kväll, tycks dela min uppfattning. Detta är ( OCKSÅ ) teater! Allt måste inte vara som Norén, Fosse eller klassikerna. Alltså, just detta att SE att det fungerar… det gör mig mycket inspirerad, för det betyder faktiskt att många av de mer försiktiga teatercheferna kan ha lite fel i uppfattningen att publiken alltid vill ha något välkänt och igenkännbart. I den publik jag mötte i Luleå rådde definitivt en öppen attityd, välkomnande, nyfiken, och villig att följa med på ett stycke dramatik med lite annat innehåll än det förväntade. Den andra tonen, som jag föredrar, som är en smula skruvad men ändå förankrad i livets smärta och kärlek, den fungerar! Men vilken ensemble – högklassig ut i alla fingrar ! Och så underbart med en regissör. Sara Giese, som hade modet att ta sig an Marsvinsnätter. Den är rolig allra först, men efter ett tag upptäcker skådespelarna under repetitionstiden de djupare skikten, och ändå ska det serveras i en ton som inte är den vi har vant oss vid, som låter som ” verkligheten”. Allvaret ska komma fram trots upphöjdheten. Ett svirr. Det är bra. Det gillar jag. Och det eftersträvar jag. Och DET fungerar ! och det är en intressnat utmaning för skådespelarna! De fixar det!!! Men det är klart att vilken text som helst kan falla platt till marken i fel händer – men på Norrbottensteatern har Marsvinsnätter hamnat i alldeles utmärkta händer, för sin strålande urpremiär! Kvittot på det är publikens entusiasm!

För mig, som dramatiker, är det fullkomligt…. fullkomligt…. underbart!

förvånar mig.

Redan när jag vara i tonåren kunde man se andra ( tonåringar) sminka sig på buss och tunnelbana, men numera gör även vuxna kvinnor det. De till och med noppar ögonbrynen. Man väntar med fasa på att de ska börja dra ut näshåren också. Allt sker med intensiv frenesi och de har med sig hela ( förmodligen endast en kvarts) sminkväskan. Man kan sitta och betrakta deras förvandling eller önskan om förvandling ingående, utan att de på minsta vis verkar märka att där finns en omgivning. På sätt och vis finns det ingen omgivning, eftersom i princip alla blickar ner i sina mobiler. Alla befinner sig i sin egen bubbla.

Ibland sitter tanter och gör manikyr. De filar med lyckligt inåtvänd min sina naglar. De puffar iväg sina nagelavlämningar i form av fint mjöl bort från sig, ut mot andra, det vill säga sina medpassagerare. Det kan vara tanter som ser högst rekorderliga ut som gör det. Det förvånar mig verkligen. En dag får man nog se sina medpassagerare passa på att ta fotbad mellan sina stationer, varför inte, var går gränsen? Spraya sitt hår gör de också. Spray spray spray.

Men det allra vanligaste som kvinnor gör offentligt är att rensa håret. Med långsamma rörelser drar de sina fingrar genom håret och sprätter av sig det lösa hår som fastnar, rakt ut i den allmänna gången, eller vid sätet bredvid. Eleganta sprättande rörelser, med en smula avsmak.

Min motvilja mot detta privata beteende har inget med ålder att göra, vilket man kanske kan tro. Jag har alltid förfasat mig över människors egocentriska beteende på platser vi delar. Jag förstår det inte. Men allt har kanske luckrats upp ytterligare sedan vi började prata vitt och brett om våra privata angelägenheter på allmänna platser. En väninna hörde en mamma bre ut sig över sin son och hans privata bekymmer. En hel tunnelbanevagn fick inblick i sonens mycket personliga problem. Underligt nog verkar många inte lita på tekniken utan skruvar upp sin samtalsröst några snäpp extra så att alla ska bli delaktiga. Det är fullkomligt obegripligt. Skämmigt. Och hur kan en mamma lämna ut sin son så. Ja, sådant sker hela tiden. Folk lämnar ut familj, kolleger, partners, barn, sig själva oavbrutet utan att ha en aning om vilka som lyssnar.

En dag när jag kom gående, iklädd vinteroverall och i sällskap med snöindränkta hundar md istappar i skägget mötte jag en man som sa:

”Ursäkta, vet damen vad klockan är?”

Då mindes jag det stora begreppet ” artighet”. Och värdet av det. Att artighet handlar om respekt och omtanke – i grunden. Skälet till att artighet är viktigt att upprätthålla är i alla fall att i praktiken värna om dessa värden: respekt för andra och omtanke, hänsynsfullhet.

Det fungerar inte automatiskt, det måste läras ut. Den som inte kan det, förlorar i längden. Det är en färdighet, ett skick och det är en god tjänst att lära ut det till sina barn.

Det var väldigt trevligt att bli artigt bemött. Även om det verkar som en petitess är det ett absolut sätt att inte väcka ilska, bitterhet, irritation. Det är ett smidigt sätt att hantera medmänniskor på, och sprida lättnad, lugn och balans omkring sig. Eftersom artighet är ganska ovanligt väcker det till och med glädje hos vissa.

Artighet kan leda väldigt fel. Att vara en artig flicka kan vara direkt livsfarligt i vissa lägen. När kravet på artighet förvirrar den inre kompassen och integriteten. Men vanligen handlar det om odramatiska episoder.

Jag tror att svenskar i allmänhet har varit ett ganska oartigt folk. Och det tycks inte bli bättre.

Att rensa håret på publika platser är … motbjudande. Faktiskt. Inte lika motbjudande som att klippa naglarna på offentliga platser. Men steget är inte långt. Jag vill inte vara andras bakgrund på det viset. Tvingas lyssna på deras prat, se deras sminkning pågå, få deras hårstrån och nagelmjöl på mig. Det är underligt, många är så sjukligt medvetna om hur de för sig och talar och ser ut, ändå är det så lätt för dem att syssla med hygienen publikt och blotta sitt och andras privatliv.

Men så klart, de flesta andra sitter i sina egna bubblor, insugna i sina mobiler och märker ingenting av det dom sker omkring dem. Det gör inte jag. Jag tittar mig omkring. Jag får väl sluta med det helt enkelt. Sugas in i mobilens alla alternativa platser för mitt medvetande att vistas i. Sluta vara med i nuet. Som så många andra.

Vilken publik!

Vilken mästerlig Maria Kulle!

Regi, manus , scenografi -bravo!

Vilken fantastisk recension av
Pia Huss i DN!

Nu kommer pjäsen Ödeläggaren efter min bok med samma namn rulla ut i landet. Kolla på riksteatern, se efter turnéplanen. Kanske den kommer till din ort!

Riksteatern är ett fantastiskt påfund. Teater till alla. Mycket imponerande idé som fungerar så väl.

Snart ger jag mig iväg på nästa viktiga premiär, men nästa gång för att närvara vid en urpremiär av mitt eget erk Marsvinsnätter. Det ska bli SÅ spännande!